OM VIKINGARNAS NAVIGATION

Materialet för denna text har jag samlat ihop från olika håll, mest från Internet. Den vidlyftigaste källan har varit James Enterlines textsamling, som baserar sig på några diskussionsforum med solskivan som ämne. Internet är dock tyvärr, som alla borde veta, inte något ställe där "allt som är tryckt är sant" och kanske jag dessutom har missförstått ett och annat. Texten är, utom till den del den är direkta citat, mer eller mindre fritt utformad av mig själv och en hel del av slutsatserna är mina egna. Matematiken ligger för det mesta över min kunskapsnivå varför jag inte ens har försökt referera den sidan av saken.

Så länge man rör sig på hemmavatten klarar man sig långt med ganska enkel navigation. Man använder landmärken, enslinjer, landkonturer och vet ganska så bra vart och hur långt man kommer under en viss tid under vissa väderleksförhållanden. För att segla i sina hemmavatten lever man i hög grad på sitt minne, som för en van sjöfarande allt mera utvecklas till en instinkt. Den bästa beskrivningen av detta slags kunskap som övergår i instinkt har jag hittat, i en lätt överdriven form i f.d lotsen Mark Twains bok "Life on the Missisippi". Där berättar den dåvarande Samuel Clemens om sina vedermödor, då han gick i lära för att till slut bli lots. För den som är intresserad av navigation är detta en finfin bok, särskilt den första delen. En före detta kommodor i en båtförening uttrycket samma sak så här. "Jag känner till alla stenar här i trakten, jag har farit på dem alla." Lokalt behövdes förr i tiden inga sjökort eller ens kompass om sikten var ens någorlunda klar. De fiskare och den tidens små kustskeppare som kände sitt revir utan och innan, användes naturligtvis i mån av möjlighet mot betalning eller med tvång som lotsar för långfararna.

Men vikingarna och de samtida handelsmännen for ofta så långa resor att det var omöjligt att känna till alla detaljer på färdleden. Om det var möjligt höll man sig i alla fall till kusterna. Vid något tillfälle kunde de ta sig ett litet skutt över havet, till exempel från Sverige till Åland eller från Kristianiafjorden (Oslofjorden) till Danmark, men sannolikt valde de då vädret med omsorg. Så länge man håller kusten på styrbords, respektive babords sida vet man i stort sett åt vilket håll man färdas. Solen, särskilt vid upp och nedgång och polstjärna gav de grova väderstrecken. Den muntliga traditionen var viktig när det gällde långfärder. Vissa landmärken kände man igen, antingen på basen av skepparens egen erfarenhet eller från andras berättelser. Den som for österut längs norra Finska viken kände säkert till sådana platser som Hangö Udd, Porkala och Pellinge. Ännu på 1700-talet visas södra Finlands skärgård på många kartor som ett konfetti av små obetydliga och vad det geografiska läget beträffar geografiskt helt fantasifulla holmar. Det tråkiga med kustfart längs en litet känd kust är, att ju närmare kusten man rör sig, desto sannolikare är det att man stiftar närmare bekantskap med något grund. Den finska kusten är full av grynnor och en inte obetydlig del av dem ligger långt ute från kusten. Det gamla namnet Ärans Grund (numera fyrskeppet Helsinki) vittnar om en gammal grundstötning ute på Finska Viken som har skett mycket senare än vikingatiden. Lots och god utkik var viktiga för kustfarten i främmande vatten. Åtminstone vikingaskeppen men oftast också handelsfartygen var så byggda att de kunde dras upp på stranden. Därför var de inte var särdeles djupgående, något som underlättade navigationen i okända vatten. Lodning skedde antagligen mest med hjälp av årorna, även om lodning med lina säkert förekom. I god belysning kan vattnets färg varna för ett plötsligt uppgrundande. Om det blåser och går sjö bryter det oftast över grunden. Inomskärs kan man ofta gissa att vattnet invid branta holmar är djupt, men tyvärr finns det också undantag från den regeln. Sjögången blir i allmänhet krabbare då vattnet grundar upp sig.

Kustinvånarna kunde både användas som lotsar, som offer för vikingarnas härjningar och som handelspartners. Kustinvånarna å sin sidan var alltid förtjusta när det kom till skeppsbrott, - vrakplundring var ett av kustbefolkningens privilegier. I den mån kustbefolkningen vågade bosätta sig eller ens vistas nära vikingafarlederna, pysslade de gärna med att tända irrbloss för att locka ovetande sjöfarare på villovägar. Det berättas att ännu på 1800-talet begärde invånarna på de frisiska öarna, ersättning av tyska staten för uteblivna vrak då en fyr byggdes på deras ö. Det är antagligen signifikant att sådana gamla handels- och boplatser som Åbo, Raseborg/Snappertuna, Svidja och Viborg alla har legat djupt inne i vikar. Från sådana ställen kunde man relativt tryggt fara ut till farleden och idka handel eller sjöröveri allt efter behag. Hur svårt det är att hitta till sådana ställen vet jag av egen erfarenhet. Jag hade inte besökt Raseborg på ett fyrtiotal år och trodde att jag kom ihåg hur man kom dit. Jag försökte två gånger utan sjökort och kompass och missade båda gångerna. Holmar fanns så det räckte och mellan dem det ena sundet efter det andra och alla sund såg lika inbjudande ut.

Kustfarten hade dessutom den fördelen att man, i den mån invånarna det tillät, kunde övernatta iland. Det fanns ett antal traditionella handels- och övernattningsplatser längs kusten och hade man tur kunde man tinga en mer eller mindre frivillig lots från den ena platsen till den andra. Övernattningsmöjligheten var säkert en stor lättnad om man hade ett fartyg som måste ros. Å andra sidan kunde det vara mycket farligt att ta sig en paus vid sådana kuster där andra vikingar ofta härjade. Där var befolkningen allt annat än positivt inställd till sjöfarande och överfall kunde väntas både från sjö- och landsidan.

Floderna var viktiga handelsvägar. Ofta bytte man till lättare farkoster för flodfärder. Den huvudsakliga navigationen gick ut på att veta vilken biflod som förde vart. Å andra sidan löper floderna, med undantag för kärrområden och dylikt, för det mesta konsekvent åt ett visst håll och farleden håller sig innanför sina stränder. Grundstötningar sker lätt vid flodfart. Eftersom trafiken måste koncentrera sig till floderna var det också lätt för invånarna att hitta lämpliga platser för bakhåll.

En redogörelse som gavs till kung Alfred av England c:a 890 om några sjöresor som gjordes av sjöfararna Ottar och Wolstan finns bevarad. Ottar bodde i Halgoland vid norska Atlantkusten så långt norrut som den norska bosättningen då sträckte sig. Berättelsen om dessa resor finns bland annat i Hakluyts Engelska sjöfärder.

Ottars sjöresa från hemmet i Halgoland, ända till nuvarande Archangelsk vid Vita havet kan sammanfattas så här:

- 3 dagar norrut med Norge om styrbord. Då nådde han slutet av det land valfångarna brukar besöka.

- 3 dagar till norrut. Då observerade han att kusten vände mot öster.

- 4 dagar österut. Kusten var öde frånsett en eller annan finsk jägare och fiskare. Här fick han vänta på nordlig vind eftersom kusten vände mot söder.

- 5 dagar längs kusten mot söder. Här stötte han på en mäktig flod, Dwina och på andra sidan av den bodde de mäktiga Bjarmerna så på den sidan floden vågade han inte stiga iland.

Ottar gjorde också en sjöresa till Hedeby i Slesvig som kan sammanfattas:

- Från Halgoland for han till en hamn som hette Skirings Hall i Kristianiafjorden(Oslofjorden). Färden räckte över en månad om båten låg stilla nattetid även om man hade gynnsam förlig vind.

- Från Skirings Hall skall seglade han längs kusten så, att han först hade Jutland och dess öar på styrbords sida. Sedan seglade ha fem dagar till Hetha eller Hedeby med Danmark på styrbords sida och på babords sida Gotland Själland och diverse öar.

Wolstans resa kommer som följande i ordningen hos Hakluyt. Han startade från Hedeby och anlände efter sju dagar till Trusco. Undantagsvis seglade båten då oavbrutet natt och dag. På styrbords sida fanns Vändeland och på babords sida Langeland, Låland, Falster och Skåne. Han mellanlandade i Bargenland och fortsatt med Blekinge, Öland och Gotland på babords sida och anlände till mynningen av floden Weichsel. Därifrån fortsatt han till Östland, antagligen Estland.

Man kände alltså ganska så väl till geografin i Östersjön. Av denna tidiga färdbeskrivning lär vi att på det hela taget var vikingarna benägna att följa kusten. Nattetid låg båtarna i allmänhet stilla. Distanserna räknades i dagsetapper. Av väderstrecken nämndes endast huvudvädersträcken.

Källor: Richard Hakluyt. The English Voyages 1599.

En moderniserad text finns på Internet www.yukoncollege.yk.ca/~agraham/nost202/ottar.htm

Vikingarna kunde uppenbart en hel om navigation. De seglade till England, Medelhavet och om jag minns rätt både östra och södra vägen ända till Miklagård, dåvarande Konstantinopel, nuvarande Istambul. Sådana resor gör man inte utan att kunna ett eller annat om navigation.

Vikingarna var inte de första som seglade över Nordatlanten. Före dem hade irländska munkar bosatt sig på Island. Legenden om St Brendan, berättar, trots sina fantasifulla inslag av obligatoriska mirakel, om en riktig segling i en irländsk sjögående curragh-båt av läder. Med denna farkost kom munkarna åtminstone till Island. Under seglingen kom St Brendan och hans munkar i kontakt med vulkaner och isberg och gjorde kanske till och med en avstickare till den Nordamerikanska kusten. En modern rekonstruktion har visat att en farkost som St Brendans var helt sjöduglig, men med kryssningsförmågan var det litet si och så. Eftersom irerna till sin olycka hade livliga kontakter med nordmännen kan man utgå ifrån att deras kunskaper om Nordatlanten med tiden kom nordmännen tillgodo.

På 900-talet kuvade Harald Hårfager med hårda tag Norge under sitt välde. Många norrmän gick då i mer eller mindre frivillig landsflykt och koloniserade först Island, därifrån de fördrev eller assimilerade de irländska munkarna eller paparna som hade bosatt sig där. Litet senare nådde de under den landsförvisade Erik Röde Grönland, där de grundade kolonin Brattahlid, och under hans son Leif Erikson fortsatt de till New Foundland i Nordamerika. Dessa seglingar innebar långa sjöresor, trots att man, om man så kunde, rörde sig från ögrupp till ögrupp. Receptet var att starta ungefär från nuvarande Bergen, segla västerut till Shetlandsöarna och sedan vidare till Island. Resan tog i allmänhet mellan sju och tio dagar. Tanken var alltså att man seglade kustsegling tills man kom till den önskade breddgraden och sen seglade man så rakt man kunde västerut respektive österut tills det önskade målet kom emot. Det största problemet var att kunna komma underfund med om och hur mycket man av olika orsaker hade hamnat söder eller norr om den önskade breddgraden. Om missen var betydande kunde man lätt segla förbi sitt mål och då var goda råd sannerligen dyra.

Det där att segla västerut kunde ha sina problem. Så länge solen sken kunde de sjöfarande mycket bättre än nutidsmänniskorna bestämma väderstrecken. Stjärnorna hjälpte till på natten även om den inte alltför ljusstarka polstjärnan redan på våra breddgrader sommartid ligger så pass högt uppe, att det inte är så lätt att använda den som styrkompass. Ett sätt att pejla den kunde ha varit att se hur högt stjärnan låg i förhållande till masten. Men mot midsommaren förtog de ljusa sommarnätterna stjärnornas sken. När det var mulet var det bara att hoppas att vinden skulle stå sig eller att skepparen erfarenhetsmässigt visste åt vilket håll den var benägen att vända sig. Flyttfåglarnas och sjöfåglarnas flykt kunde ge en hänvisning till vartåt det fanns land. Vissa valar brukade hålla sig i närheten av Island. Ofta samlade det sig molnbankar över öarna. Enligt sagorna hade sjöfararna ibland korpar ombord som släpptes iväg då man trodde att land var nära. Höga berg och isblänk, eller isens spegling mot himlen kunde också på långt håll visa vartåt det låg land.

Sjöfararna visste naturligtvis ganska bra hur snabbt deras skepp rörde sig så länge vädret var någorlunda stabilt. Avstånden också på Atlanten räknades i dagsresor som naturligtvis i praktiken kunde variera betydligt. Allt som allt var navigeringen på öppet hav en mer eller mindre ungefärlig vetenskap, där man fick vara glad om man överhuvudtaget hittade fram till det land som man hade som destination. I allmänhet lyckades vikingarna med detta, även om det med moderna ögon sett blott alltför ofta hände, att skeppen for bort och aldrig kom tillbaka.

Sjöresorna var nog mycket riskabla företag och skeppsbrott var vanliga. Det var inte så ovanligt att man då och då måste lämpa lasten överbord. Många gånger hände det att skepp försvann helt och hållet eller dök upp på alldeles andra platser än destinationen. Att fara vilse kunde någon gång leda till att man hittade hamnar eller möjliga boplatser på ställen där ingen viking hade varit förut. Norrmännens sjöfart på Island var i alla fall redan på 900-talet regelbunden, även om köpmännen ofta övervintrade på Island och for tillbaka till Norge först följande vår. I fråga om Island och senare Grönland var tydligen riskerna inte så stora att de avskräckte de dristiga nordmännen.

I den isländska sagan Landnamabok berättas om hur man seglade till Grönland: Från Hernam (nära Bergen) skall du fara rakt västerut och detta skall föra dig till Hvarf på Grönland. På vägen kommer du att fara så nära Shetlandsöarna att ju med nöd och näppe kan se dem om vädret är klart. Och du skall segla så långt från Färöarna att du ser endast hälften av dessa berg över horisonten. Och du kommer att segla så nära Island att du ser valar och fåglar därifrån.

En svår fråga är om och när man började använda riktiga navigationsinstrument för att förbättra precisionen på navigationen. Det finns vissa omnämnanden om något som kanske var navigationsinstrument i sagorna. Likaså är det uppenbart att nordborna med sin hantverksteknik väl kunde ha tillverkat olika fungerande navigationsinstrument. Ett och annat arkeologiskt fynd har man tolkat till rester av navigationsinstrument. Alldeles omöjligt är det i alla fall inte, att dessa färder till Grönland och vidare till Vinland gjordes med sådan primitiv navigering som jag hittills har behandlat. Säkert är att islänningarna efter Oddi Helgason i mitten på 1100-talet skaffade sig tillgång till systematisk information om hur solen och stjärnorna rörde sig på himlen. När den magnetiska kompassen senare kom i bruk hände det allt mera sällan, att man ens i långvarigt mulet och stormigt väder helt tappade bort sig på det villande havet.

En originell sed med anknytning till navigation var att emigranterna till Island kastade föremål överbord och sen bosatte sig där dessa hade drivit iland. En viss Ingolf kastade sina högsätestockar i sjön på väg till Island. Tre år senare hittade Vifil och Karli hans högsätestockar vid Arnarhval och där bosatte han sig slutligt och blev en av de första bosättarna på Island. Egil Skallagrimsons far Kvällulf dog på färden till Island och Egil bosatt sig där hans fars lik hade drivit iland.

Det finns en saga vid namn Flatöyabok där berättelsen om Oddi torde förekomma. Oddi Helgason (Stjärnu-Oddi)var inte någon storman precis. Han var arbetare på en gård på Flatöy utanför norra Island. Han kunde både läsa, skriva och räkna. Omgivningen hade svårt att förstå sig på hans entusiasm för astronomi. Han hade ett primitivt observatorium på Flatöy som bestod av en stång i mitten och en rund stenmur omkring. Oddi studerade hur skuggan av stången rörde sig vid olika tider och uppenbarligen också höjden och riktningen av stjärnorna. Något av en primitiv föregångare till Tycho Brahes Uranienborg kanske. På basen av dess uppgifter sammanställde han olika tabeller och solhöjden vid olika tidpunkter samt väderstrecken för soluppgången och solnedgången. Han anses också ha uppfunnit den så kallade solstenen som kommer att behandlas litet senare. Han mätte vinklarna med något som han kallade halv-hjul, som motsvarade en halv soldiameter. Han kan också ha använt sig av något som motsvarade 32-strecks kompassrosen eller solhjulet(solarhvel). (Stjärn-Oddis teknik har refererats på ganska olika sätt i olika källor på Internet.) Det är inte osannolikt att hans arbeten baserade sig på sådana metoder som sjöfararna redan länge hade tillämpat och som han endast systematiserade och preciserade. Under alla omständigheter kan man säkert säga att hans tabeller hör till de allra tidigaste praktiska hjälpmedlen för teoretisk och praktisk navigation på öppet hav. Därmed vill jag ingalunda påstå att vikingaskepparna skulle ha haft en kopia av hans tabeller med sig på färden. Snarare kunde de väl ha använt instrument som baserade sig på dessa tabeller. Det sägs att de bevarade tabellerna, som möjliggör bestämning av breddgraden på basen av astronomiska observationer är överraskande korrekta med förbehåll för en eller annan felkopiering.

Det finns ganska fantasifulla teorier om vikingarnas navigationsinstrument. De viktigaste teorierna gäller solkompassen, solstenen och eventuellt en solsticka. De följande uppgifterna om dessa navigationsinstrument har jag samlat ihop från Internet.

Urtypen för den så kallade solkompassen hittades på Grönland ungefär 1948 av en arkeolog vid namn Vebaek. Den ser ut som en halvmånformad del av en rund skiva med ett antal hack i kanten och ett stort hål ungefär i mitten. På skivans yta har någon ristat olika skåror. Den hittades antingen under ruinerna av ett senare kloster eller i ruinerna av en bondgård. Tidsmässigt lär den vara från omkring år 1000. Sören Thirslund, en sjökapten, har i olika sammanhang utvecklat teorier om dess användning som navigationsinstrument. Man har tänkt sig att det i hålet har funnits en lodrät pinne, en gnomon, som har kastat skugga på skivan. Skuggan av en lodrät stång har säkert använts som solur redan i antiken. En mera avancerad version av soluret riktar stången mot den himmelska nordpolen, det vill säga mot polstjärnan. Dessa solskuggor rör sig beroende av årstiden under dagen i olika kurvor på olika breddgrader. Då nordmännen for till Island startade de vid c:a 60 grader vid norska kusten och for rakt västerut. På basen av skuggornas rörelse på en sådan solkompass kan man i teorin konstatera om man är norr eller söder om den rätta breddgraden när man far till Island.

Man har förmodat att hacken i kanten har motsvarat de 32 väderstrecken men detta är osannolikt eftersom den totala cirkeln kanske borde ha haft ett fyrtiotal hack i stället för 32. De påstådda solkompasser av sten man har hittat i Norge saknar också hack.

Referens till omfattande diskussioner om solkompassen finns på http://www1.minn.net/~keithp/vdisk.htm

Eggertsson som seglade en replik av ett vikingaskepp, Islendingur till New Foundland använde en solskiva eller husasnotra med två ringar på en axel där man med hjälp av solhöjden rätt så bra(?) kunde räkna ut sin latitud.

Stjärnu Oddi som levde senare, i mitten på 1100-talet har som jag nämnde tidigare, talat om ett solhjul delat upp i 32 väderstreck. Andra teorier om skivan är att den är en av de pjäser från vikingarnas brädspel, tafl, som hittades på samma plats, en ljusstake eller att den är en avbildning av ett navigationsinstrument som någon har ristat i trä på samma sätt som vi ritar skisser på papper eller förr i tiden på baksidan av en tobaksask.

Curt Roslund, en svensk astronom har försiktigt sagt:

Den halvmånformade träbiten av ek från Grönland har en eventuellt ristad skåra som är kraftigare än övriga och som till formen påminner om skuggkurvan från en gnomon. Det är säkert en ren tillfällighet, men en passande topp till hålet i skivans mitt ger faktiskt rätt väderstreck mitt på eftermiddagen på Islands breddgrad vid midsommar. Hade skivan varit större och skåran visat tydligare prov på att vara utskuren längs gnomonkurvan, kunde skivan mycket väl ha utgjort en användbar solkompass för grönlandsrutten. En annan möjlighet skulle vara att en solskiva av liknande slag kunde

ha använts som styrkompass i soligt väder så att rorsmannen rätt ofta kunde kontrollera kursen genom att ge akt på hur skuggan föll på den runda skivan.

Även om det har förekommit flera TV-program om solskivan, det senaste från BBC om en resa med ett nybyggt vikingaskepp från Norge till Shetlandsöarna, verkar det enligt min mening ganska så osannolikt att just detta fornfynd skulle ha använts för navigation. En annan sak är att en eller kanske till och med flere varianter av solkompass utan tvivel kan konstrueras och användas för navigation. Att använda en solkompass i en förhållandevis liten och gungande båt kunde också ha sina problem. Frågan är om ens vikingarna hade lyckats knäcka den nöten.

På Färöarna andvände man ännu på 1800-talet en rund träskiva med pinne i mitten som middagstid placerades i ett vattenkärl. På basen av skuggans längd kunde man grovt avgöra på vilken breddgrad båten var.

Torkild Ramskou föreslog att vikingarna kunde ha använt polarisering av solljus för att finna åt vilket håll solen befann sig i mulet väder. En del mineral, typ kalksten och cordierit, ändrar färg i polariserat ljus, särskilt i skymningen, beroende på om stenen ligger i solens riktning eller inte. Sådana stenar där mineralen bildar ett gitter som böjer polariserat ljus på olika sätt beroende på solens läge förekommer i Norge och en särskilt fin sten på Island. Polariseringen är mest markant på båda sidor av gryningen. Det är möjligt men långt ifrån bevisat att någon nordbo kan ha observerat denna egenskap hos någon sten t.ex på stranden och då kommit på tanken att använda den som navigationsinstrument.

Det berättas att då konung Olav den Helige en mulen dag i snöväder var till sjöss med sin styrman Sigurd Syr bad konungen Sigurd berätta honom var solen kunde vara. Sigurd berättade var solen fanns bakom molnen. Så tog konungen upp sin solsten och då han såg hur solstenen strålade kunde han räkna ut att Sigurd hade rätt. Om denna solsten hade något med polariserat ljus att göra eller om det var fråga om en primitiv kompass är oklart. Författaren kunde dessutom ha hittat på hela episoden. På hans tid var magnetkompassen redan känd. Någon har gissat att Olofs kunskap kom från Gud Fader själv och att denna text var tänkt som en för vår tids människor aningen svårfattbar helgonlegend.

Att teorin med polariserat ljus fungerar, visas av att amerikanarna i slutet av 1940-talet utvecklade en skymningskompass baserad på polariserat ljus, som några år användes, bland annat av SAS flygplan som flög över Nordatlanten. I detta sammanhang användes dock inte stenar.

Ingen har hittat stenfynd som uppenbart skulle ha varit solstenar och i sagorna talar man inte om solstenar som navigationsinstrument. Astronomen Curt Roslund har tvivlat på att vikingarna skulle ha använt solstenar på detta sätt. Stjärn-Oddi har också nämnts i samband med teorin om en solkompass baserad på polariserat ljus.

Solstickan var helt enkelt en sticka med vilken man siktade mot solen tills den pekade rakt på solen och dess skugga försvann. På det sättet kunde man mäta solhöjden. Om det då var middag och solen stod på sitt högsta kunde man erfarenhetsmässigt bestämma ungefär på vilken breddgrad man befann sig. Nära sommarsolståndet vid midsommar ändras middagssolhöjden inte särskilt mycket dag för dag. Jag tror nog att man på land med en lodlina i ändan av stickan kan bestämma solhöjden på land skäligen bra med denna metod. Hur man skall lyckas göra samma manöver på en gungande båt har jag däremot svårare att föreställa mig.

Första omnämnandet av en kompass kommer från Kina Handynastin år 83 e.Kr Detta var en sked(!) som pekade mot söder. Omkring år 1000 användes kompassen i Kina som navigationshjälpmedel. Den har antagligen kommit till Europa silkesvägen genom Centralasien. Med sina kontakter med Miklagård är det inte helt omöjligt att nordborna hörde till de tidigaste europeiska sjöfararna som började använda sig av kompassen för navigation.

Det första omnämnandet av kompass på Island är år 1225 och då var den redan i allmänt bruk på Island. Vid det laget började kompassen anses som absolut nödvändig för havsnavigation. De första kompasserna bestod av en sticka i en vattenbehållare vid vilken man fäste en magnetiserad järnbit. Senare hittade man på torrkompassen som balanserar på en nål och kompassrosen utvidgade sig efterhand från fyra till 8 till 16 till 32 väderstreck. Men det mesta av detta skedde först efter vikingatiden varför vi lämnar bort den i detta sammanhang. Den magnetiska polens läge försvårar magnetkompassens användning särskilt i nordvästra Atlanten.

I princip kunde nordmännen även ha kunnat tillverka sådana senare navigationsinstrument som jakobsstav, astrolab och kvadrant. Om sådana instrument talar veterligen inga källor. Till slut är det väl endast att konstatera att hur och med hurdana instrument vikingarna än navigerade så var de utan allt tvivel sjömän av rang.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vikingatiden är namnet på järnålderns sista period, ca 790-1100 e.Kr. Det är ett nordiskt begrepp för vad som i andra länder kallas sen järnålder eller tidig medeltid, men används också i brittisk och irländsk historieskrivning. Skandinaviens befolkn...

VIKING Nordisk sjökrigare eller sjörövare under vikingatiden. Ordets etymologi är oklar; vanligen sätts den i samband med vik, och har då förklarats härröra från sjörövares benägenhet att lura i vikar, eller med "Viken", dvs. bygden kring inre Skager...

Våra nordiska förfäder   Viking är ett ord av omtvistat ursprung. Det kan från början ha betytt "man från Viken" (d.v.s. kusterna kring Oslofjorden). Ordets förekomst i tidiga engelska texter (kring 800 e.Kr.) med den allmänna betydelsen "sjörövare...

ditt inlägg

Ymer dör och världen föds Först fanns ingenting, bara ett stort hål. Från norr blåste isande kalla vindar och från syd glödande hetta. I det mörka hålet bodde jätten Ymer och hans ko. Varje dag drack sig Ymer mätt av kons mjölk. Kon hette Audumbla. E...